Slaget om Atlanten
From Wikipedia, the free encyclopedia
Slaget om Atlanten är den del av andra världskriget som utkämpades på Nord- och Sydatlanten samt efter Sovjetunionens inträde i kriget även på Norra ishavet. Kampen stod i första hand mellan Nazityskland och Storbritannien, som i ett senare skede var allierat med USA. De ojämförligt mest betydelsefulla parterna var den brittiska flottan och de tyska ubåtarna. Slaget om Atlanten är ett begrepp som den dåvarande brittiske premiärministern Winston Churchill myntade.[1]
| ||||||||||||||||||||||||||
Storbritannien var helt beroende av sjötrafiken för öns försörjning och kriget på Atlanten utvecklades därför till en kraftmätning mellan brittiska flottan och de tyska ubåtarna som försökte att strypa transporterna till Storbritannien. Stridshandlingar till sjöss förekom redan från den dag då britterna förklarade krig mot Tyskland (3 september 1939) men bortsett från krigets första halvår spelade striderna mellan ytfartygen (slagskepp, kryssare och jagare med mera) en mindre roll. Våren 1941 sänktes Tysklands främsta slagskepp Bismarck och efter det var de tyska ytfartygen inga större hot mot de allierades skepp och konvojer. Ubåtarna skulle emellertid visa sig bli en mycket värre motståndare. Tyskarna hade en kapacitet i ubåts produktion på 300 operativa ubåtar per år. De förlorade under andra världskriget 753 av sina 863 operativa ubåtar.
Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats (se Slaget om Storbritannien) beslöt sig tyskarna för att inleda det totala kriget till sjöss. Målet var att svälta britterna till nederlag och därför sänktes alla fartyg som var på väg eller misstänktes vara på väg till Storbritannien. Detta gick givetvis ut över även vanliga passagerarfartyg (och även en del svenska fartyg). Tyskarna gynnades av att man kontrollerade hela Atlantkusten från Nordnorge till Sydfrankrike. Därifrån kunde ubåtarna gå ut till havs och utan förvarning attackera alla fartyg som tillhörde de allierade.