Rysk-turkiska kriget (1877–1878)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Rysk-turkiska kriget (1877–1878) (ryska: Русско-турецкая война 1877—1878 гг.; turkiska: ’93 Harbi eller 1877–78 Osmanlı-Rus Savaşı) utkämpades mellan Kejsardömet Ryssland och Osmanska riket. Det grundades i den ryska avsikten att få tillträde till Medelhavet via Bosporen och Dardanellerna samt att bryta den osmanska överhögheten över de ortodoxt kristna slaviska folken (främst serber och bulgarer) på Balkan.
Rysk-turkiska kriget (1877–1878) | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Plevnamonumentet nära murarna i Kitaj-gorod. | |||||||||
| |||||||||
Stridande | |||||||||
Ryssland Rumänien Serbien Montenegro Bulgariska frivilliga |
Osmanska riket | ||||||||
Befälhavare och ledare | |||||||||
Michail Skobeljev Mikael Nikolajevitj Michail Loris-Melikov Iosif Gurko Ivan Lazarev Carol I av Rumänien Kosta Protić |
Ahmed Pascha Osman Pascha Suleiman Pascha Mehmed Pascha Veisel Pascha | ||||||||
Styrka | |||||||||
Ryssland – 737 355 500 kanoner[1] |
Osmanska riket – 281 000[2] | ||||||||
Förluster | |||||||||
Ryssland – 15 567 döda i strid,[3] 6 824 döda från skador[3]
Rumänien: 4 302 döda och saknade,[4] 3 316 skadade[4]
Bulgarien – 3 456 döda och skadade[3] |
30 000 döda,[5] 90 000 döda i sjukdomar[5] |
Under kriget gick västmakterna in på den osmanska sidan eftersom de inte ville att Ryssland skulle få större makt. Tillsammans lyckades de begränsa de ryska framgångarna men kriget resulterade i långvariga oroligheter på Balkan. Fred slöts slutligen i och med fördraget i San Stefano den 3 mars 1878, enligt vilket Osmanska riket erkände Rumäniens, Serbiens och Montenegros självständighet, samt Bulgariens autonomi.