Datasaab
svenskt företag som konstruerade datorer / From Wikipedia, the free encyclopedia
Datasaab var först en avdelning inom och senare ett avknoppat företag från Saab som vid skiftet 1950/1960-talet började konstruera datorer som en biprodukt till flygplanstillverkningen. Första steget i denna riktning var undertecknandet av ett avtal i december 1954 med dåvarande Matematikmaskinnämnden (MMN) i Stockholm om tillstånd att bygga en egen kopia i Linköping av BESK, som i färdigt skick 1957 kallades SARA, Saabs Räkneautomat. Detta var en med elektronrör bestyckad digital dator som utförde hållfasthetsberäkningar för Saab 37 Viggen, medan föregångaren Saab 35 Draken brukar nämnas som det sista svenska flygplan som helt konstruerades med räknesticka.
Datasaab | |
Detalj från flygdatorn CK 37. | |
Huvudkontor | Sverige[förtydliga] |
---|---|
Nyckelpersoner | Börje Langefors |
Historik | |
Avknoppat från | Saab 1978 |
Bildat av | Stansaab och avdelningen Datasaab inom Saab |
Uppköpt av | Unisys, Ericsson Information Systems |
Den helt transistoriserade Datasaab D2, som stod färdig 1960, utgjorde prototypen för Datasaabs fortsatta utveckling. Denna följer två grenar, dels styrdatorer som monterades i Saabs militära flygplan och robotar, dels en produktion av civila stordatorer och minidatorer för den kommersiella marknaden. Stordatorerna kallades för den tunga linjen och minidatorerna för den lätta linjen.
Utvecklingen av civila datorer var relativt framgångsrik under 1950- till 1970-talet, men företaget kunde aldrig riktigt göra intrång på IBM:s marknad. År 1968 hade man 5,6 % av den svenska datormarknaden (jämförelsevis hade IBM 68,5 %, ICL 8,1 % och Bull GE 6,0 %), 1969 hade man 9,3 % och 1970 8,7 %.[1] I slutet av 1960-talet introducerades de första minidatorerna som efterhand försågs med affärsadministrativa program (så kallad back office-funktionalitet) döpta efter nordiska gudar. Datasaab tillverkade och levererade inom ramen för den lätta linjen i början av 1970-talet de första datoriserade bankterminalerna till hela det nordiska sparbanksnätet.
Tekniken var punktvis tekniskt avancerad men företaget saknade förmåga att i längden hävda sig, pengatillförsel kom främst från statliga medel i hundratals miljoner, av försvars- och teknikpolitiska skäl.[2]