Nyrenässans
historiserande stilriktning under 1800-talet / From Wikipedia, the free encyclopedia
Nyrenässans var en historiserande stilriktning inom arkitektur och konsthantverk som på 1800-talet tog upp former och motiv från renässansen. I arkitekturen kännetecknas den av återupptagande av ornament och kompositionsprinciper från europeiskt 1400-, 1500- och 1600-tal.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Under 1800-talet betraktas renässansen som en slags grundstil som alla arkitekter och formgivare använder som utgångspunkt. Därför är det svårt att peka ut särskilda företrädare eftersom i princip alla arkitekter verksamma under perioden 1850–1900 ritade främst i nyrenässans. En framstående arkitekt från 1800-talets andra hälft är med andra ord en framstående renässansarkitekt, som även har förmågan att rita i andra historiska stilar parallellt.
Som riktning inom arkitektur spänner nyrenässansen över en mycket stor bredd av olika stilar. Förutom att den har olika utvecklingsskeden bör den även indelas i exempelvis tysk, italiensk, fransk eller holländsk nyrenässans. Det uppstod också blandningar mellan nyrenässans och andra nystilar. Sambandet med den stora byggrushen under 1800-talet har gjort att nyrenässansen är den dominerande stilen i exteriörarkitekturen i städernas äldre bebyggelse. Ofta brukar nyrenässansbyggnader från slutet av 1800-talet i folkmun felaktigt kallas "sekelskifteshus", vilket skulle innebära att de vara byggda åren runt 1900 då jugendstilen slog igenom delvis som en motreaktion till nystilarna.