Den stora svälten (1315–1317)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Den stora svälten i 1315-1317 var den första av en serie kriser som drabbade Europa på 1300-talet. Svälten medförde, tillsammans med andra kriser, till att miljoner människor dog, och markerar slutet på en period (1100-talet och 1200-talet) som hade präglats av befolkningstillväxt och framsteg. Svälten började med dåligt väder våren 1315 och skördarna slog fel flera gånger fram till 1317. Europa hämtade sig inte förrän 1322. Perioden präglades av hög kriminalitet, sjukdom och dödsfall i stor skala, barnamord och kannibalism. Perioden fick konsekvenser för kyrkan, staten, det europeiska samhället och katastrofer som skulle komma senare på 1300-talet.
Den stora svälten var lokaliserad till Nordeuropa, från Ryssland i öst till Irland i väst, från Alperna och Pyrenéerna i söder till Skandinavien i norr.