Magnus Lagabøte
From Wikipedia, the free encyclopedia
Magnus Lagabøte (norrønt Magnús lagabœtir) eller Magnus Håkonsson (Magnús Hákonarson) (1. mai 1238–9. mai 1280) var konge av Noreg frå 1263 til 1280.[1] Han var gift med Ingeborg, dotter av danskekongen Erik Plogpenning. Paret fekk sønene Eirik og Håkon, som begge vart kongar av Noreg.[1]
Magnus Lagabøte | |||
| |||
Konge av Noreg | |||
Regjeringstid | 1263–1280 | ||
---|---|---|---|
Fullt namn | Magnus Håkonsson | ||
Fødd | 1. mai 1238 | ||
Fødestad | Tønsberg | ||
Død | 9. mai 1280 | ||
Dødsstad | Bergen | ||
Gravstad | Bergen domkyrkje | ||
Gift med | Ingeborg Eriksdatter | ||
Dynasti | Sverreætta | ||
Far | Håkon IV av Noreg | ||
Mor | Margrete Skulesdatter | ||
Born | Eirik II av Noreg, Håkon V av Noreg, Olav Magnusson, Magnus Magnusson |
Magnus var son av Håkon Håkonsson. Kong Håkon la ut på krigstokt mot Skottland sommaren 1263 for å verna Sudrøyane (Hebridane og Man), som var del av Noregsveldet. Felttoget ende utan ei klar avgjerd, men kong Håkon døydde på Orknøyane den 17. desember 1263. Ettersom Magnus allereie var regjerande konge då faren var borte, førte ikkje dødsfallet til noko brot i den politiske kontinuiteten.
Magnus utførte eit stort arbeid for å modernisera lovverket, noko som gav han tilnamnet sitt, Lagabøte (lovforbetraren). Lovarbeidet førte til at Noreg var eit av dei første kongerika i Europa som var samla under ei lov.[2] Magnus var ein av dei første norske kongane som sette eit rekkjetal bak namnet sitt. Han kalla seg «Magnus den fjerde» i latinske dokument, som Bergenstraktaten frå 1273 og Sættargjerden i Tønsberg frå 1277. Det hadde vore fem kongar med namnet «Magnus» før han ifølgje kongesogene, men to av dei var samkongar og førte ikkje dynastiet vidare. Dei vart difor ikkje rekna med i kongerekka på denne tida.